I helgen, när jag var på väg hem från mataffären, så kom det ut två systrar i 4-6 års åldern från porten bredvid min, deras pappa höll på att lotsa ut den yngre av dem medan den äldsta var den mer entusiastiska och hade med sig sin sparkcykel och hojtade åt sin syster “men koooom då! Skyndaaaa! Skyndaaaaaaaaa!”

Just när hon skulle ta det första steget upp på sparkcykeln fick hon syn på mig. Jag hade precis låst min cykeln och hade händerna fulla så jag hade fortfarande min hjälm på mig.

Hon stannar upp mitt i hennes steg. Jag ler och hon ger mig ett gulligt leende tillbaka. Sedan höjs hennes blick och hon tittar på min hjälm. Ett fundersamt ansiktsuttryck sprider sig över hennes ansikte och hon vänder sig om mot sin lillasyster och pappa “Pappa pappa! Vi har ju glömt hjälmarnaaaa!! Pappa vi måste hämta hjälmarna. ### (systern namn som jag inte kom ihåg) måste ha sin hjälm också! Det är jätteviktiiiiigt!”

hjälmen

Ja, det var allt. Jag fortsatte hem till mig och den lilla familjen åkte upp igen och hämtade hjälmarna. Tyckte att det var fint.